Vilka är vi som bor i huset?
Varför har vi flyttat hit?
I huset bor människor av alla åldrar – alla decennier mellan 0 och 80 är representerade, även om det just nu inte är så många barn. Vi sysslar med allt möjligt: till exempel som sjuksköterskor, orgelbyggare, lärare, författare, läkare, präster, konstnärer, kulturentreprenörer och ett gäng aktiva pensionärer. I vårt porträttgalleri här nedan kan du lära känna några av oss lite närmare. Nya presentationer tillkommer då och då.
Iris Krupke, 28 år
Det är fullt med gamilngar i huset, men det är roligt ändå! När jag skulle flytta hemifrån tyckte pappa att jag kunde flytta in i Gården. Jag älskar min familj, men det var skönt att komma ifrån deras tjat! Jag var med vid det första spadtaget och när huset var klart hade jag en egen lägenhet. Inge kände jag, och Peter lite grand, annars var alla människorna i huset nya.
Att bo själv är det roligaste med huset. Jag har mina egna rutiner och sköter allting. Maria Lindström är min bästis. Hon kommer när jag behöver hjälp att hänga lakan. Och ibland med disken och maten. Ibland bjuder hon på middag nere hos sig. (Maria bor en trappa ner i samma trappuppgång.)
Det är roligt att ha gäster också. Ibland hälsar min familj på, och min extramma som jag älskar. Alla mina bästisar kommer också. Dom älskar jag mest av allt. Grannarna i huset – dom är som hönor och kaniner!
Maria Lindström Nilsson, 54 år
“Det är säkert bara en massa miljömuppar”, sade min man innan vi gick på vårt första möte med byggemenskapen, men det visade sig vara bra miljömuppar! Jag blev snart invald som ordförande och mot slutet var det tufft – men det var också häftigt att samarbeta med arkitekter, byggföretag och kommun.
När dagen för inflyttning kom var ingenting riktigt klart. Strömmen gick i hela huset, det läckte in vatten och vi fick balansera över rör och kablar… Men när vardagsrummet fått ett golv och kaminen var provtryckt kom alla med sin stol och sin kopp te eller sitt vin och så satte vi oss i en ring runt brasan. Och då blev det så tydligt: det var det här vi hade jobbat för.
Jag trivs jättebra i huset. Visst kan man komma ihop sig ibland, men nån kvardröjande osämja blir det aldrig. Toleransen är hög. Att ta praktiskt ansvar kommer kanske inte lika naturligt för alla, trots att husets underhåll vilar på alla. Därför är den öppna dialogen jätteviktig. Husets sociala events är jag inte alltid med på. Det viktiga för mig var att få bra grannar – folk jag kunde lita på och känna mig trygg hos. Och det har jag fått.
August Hermansson, 26 år
Halva min släkt bor i huset – mamma och pappa, och moster och morbror – så det kändes ganska naturligt att flytta hit. Och så blev en hyresrätt ledig precis när jag skulle flytta från min studentkorridor. Jag har följt projektet från början genom mina föräldrar och hade varit en hel del i huset redan innan jag flyttade in.
Jag trivs superbra och kommer överens med alla. Jag bodde i kollektiv som liten och även om det var i en annan form är livet på Gården mycket som jag tänkt mig. Senaste månaderna har jag jobbat hemma, och det är trevligt att ändå träffa folk. Sedan är det kul att göra gemensamma saker, som after-work och fester.
Det är roligt att det händer saker i huset och det får gärna bli mer! Ibland känns det som att det blir mer möten och diskussioner än aktiviteter, men så är det ju med föreningar och jag gillar föreningsliv.
Andreas Rydström, 36
Vi hade en sommarfestival på mitt förra kollektiv och Karin Wohlin kom och berättade om byggemenskapen. Jag träffade hennes man också och gick ganska snabbt med i projektet – och fick också med mig min flickvän Adina. Det kollektiv vi bodde på tidigare hade ett rivningskontrakt och vi ville hitta något mer stabilt eftersom vi väntade barn.
Det var väldigt läskigt att flytta in med bäbis när så mycket inte var klart, men vår lägenhet var tack och lov färdig. Nu trivs vi bra. Gemenskapen har varit god hela tiden, och det är fantastiskt att ha svärmor och svärfar en trappa ner. Det finns fortfarande praktiska saker som inte är optimala, men håller man ner sina förväntningar kan man ta det. Att folk hjälps åt så mycket är fantastiskt.
Torun Liljeholm Baroudi, 57
Det har varit en dröm sen länge och jag var en av dem som startade projektet. Jag vill ha folk omkring mig, men också kunna dra mig undan. Jag tror det är så vi är menade att leva egentligen.
Som på somrarna, när vi är med släkten i vårt gemensamma sommarhus. Folk kommer och går. Man kan titta förbi och stanna några dar. Man gör saker tillsammans. Men är man många krävs det att alla hjälper till.
Byggprocessen var oerhört arbetsam och skapade mycket oro, men visionen gjorde att vi orkade. Mycket har blivit som jag tänkt mig, förutom en del tekniska saker. Och gemenskapen – att man står aldrig ensam. Vi har ibland olika åsikter, men alla känner alla. Det skapar respekt och gör att vi kan jämka.
Gruppen betyder mycket, också sen huset blivit klart. Det finns alltid nån som kan stötta om man behöver hjälp och det finns alltid nån som nappar om man vill hitta på nåt. Yogan är en av alla aktiviteter som blivit viktig för mig.
Paula Blomberg, 56
Adinas familj ingår i min extended family, och jag följde med Adina och Andreas till ett informationsmöte om byggemenskapen. Jag blev medlem direkt och sedan gick det snabbt som attan – jag tänkte nästan inte, bara gjorde! Nu bor vi allihop i huset.
Jag bodde tidigare i samma by som familjen Almén och vi hade barn i samma ålder. Men det var krångligt att umgås eftersom de bodde fem kilometer bort. Det gick en bäck runt mitt hus och min dröm var att de skulle bo på andra sidan så att vi bara skulle kunna gå till varandra.
Konflikter är nästan det första folk tänker på när man pratar om kollektiv, och jag är konflikträdd. Jag tänkte att flytten skulle vara ett sätt att lära mig att hantera det. Men det har varit väldigt lite irritationsmoment. Jag är inte kompis med alla, men det är lätt att umgås om man bara har ett öppet sinne. Det är roligt att ungdomarna i huset också tar plats och har sina aktiviteter i vardagsrummet, och det känns som att de vuxna funkar som bra förebilder.
Marja Jahn, 82
Jag har levt länge i Tyskland och på äldre dar ville jag tillbaks till rötterna i Sverige. Min dotter Katja är en av initiativtagarna till projektet och hon tyckte att Gården kunde vara nånting för mig. Jovisst, tänkte jag, jag är ju en gemenskapsmänniska, men inflytten låg så långt i framtiden – skulle jag ens leva då? Men nu sitter jag här, och det är jätteroligt.
Ingenting var ju klart i lägenheten precis i början. Möblerna stod överallt, och det var som om jag tappat bort min själ. Då hjälpte det att gå ner till vardagsrummet. Där träffade jag andra människor och märkte hur mycket vi hade gemensamt och då kändes det tryggare. Jag kände att ”ja, här bor jag, här har jag vänner”.
En sak jag inte förväntat mig var allt arbete! Putsa fönster och hugga ved… Men det är nödvändigt och jag tycker också att det är roligt – man får jobba efter sin kapacitet. Dessutom för arbetet oss samman som grannar. Vi är tillsammans, utbyter erfarenheter som vi kanske inte skulle kommit på annars.
BOGEMENSKAP GÅRDEN 